Sedan jag skrev på en klasskompis inlägg på facebook att jag grät när jag lyssnade på ”när alla vännerna har gått hem” (han la själv in den som ett litet skämt som tack för att vi var på hans fest) och han INTE FATTADE att jag bara skojade, det är väl klart att jag inte sitter en solig söndagförmiddag och gråter över Gyllene tider. Eller är det inte klart? Tydligen inte, han trodde i alla fall i flera dagar att jag faktiskt satt där hemma och grinade så nu vågar jag aldrig mer vara ironisk utan att förtydliga detta.
Okej, det var inte om detta jag skulle skriva. Jag skulle berätta att jag faktiskt har skaffat mig en smartphone. En Samsung Galaxy, för den ska vara så himla bra. Vad fint tänkte jag, Albert har krossat glaset på min Ericson och i helgen sumpade jag bakstycket på den på krogen och det var fullständigt omöjligt att hitta det igen, det försvann på en sekund. Mycket märkligt. Men det var liksom läge att ta det där steget. Jag tänkte att jag nu skulle kunna blogga när jag har 2 min över på tåget och sånt, men, jag kommer aldrig ut på nätet? Och batteriet måste laddas varje dag, ska det verkligen vara så här? Va va? Jag är besviken.

Tyvärr var det bara jag och två killar i klassen som kände så, så under två timmar fick vi tre sitta längst fram i ett pyttelitet klassrum och lyssna på en kinesisk forskare som gärna ville inkludera oss i sin föreläsning. Jag vet inte om ni har hört så mycket kinesisk-engelska men många (ja jag generaliserar som vanligt) har en tendens att prata rätt hårt och hugga av bokstäver lite här och var. Vilket då gör det lite svårt att förstå vad de säger. Om man då är påskslö och inte hänger med riktigt på ämnet kan det bli riktigt jobbigt och dyka upp en massa panikartade, mumlande svar från ens mun på föreläsarens plötsliga frågor, allt för att han inte ska få bekräftat för sig att han gör detta förgäves.

Det var en märklig föreläsning, jag var helt slut efteråt och vill helst inte gå på en sådan igen, i alla fall inte snudd på ensam så var snäll och kom nästa gång klasskamrater.

I alla fall var jag där en påsk, jag minns inte så mycket mer än att vi såg nån jesusfilm på tv, och så blev vi så tagna över den att vi blev kristna och så hittade vi en död fågel som vi grät över och begravde för det skulle jesus ha gjort och så gick vi in i huset och hittade en gammal spis som vi eldade i och lekte förritidenfolk och lagade spaghetti på. Det tog typ hundra år innan den där spaghettin var klar, men när den väl var det så var vi inte kristna längre för då bråkade vi över vem som skulle få mest. 

 Nu när jag skriver detta så undrar jag verkligen var de vuxna var någonstans egentligen? Hur kan två barn kunna laga mat på en gammal vedspis? Okej, det kanske tog två timmar innan den där pastan var klar så vi kunde ju inte ha eldat hejvilt direkt men ändå. Usch nu börjar jag tänka på det där huset i Tidaholm som brändes ner och 6 personer omkom nu i påsk. Vilken tragedi, helt ofattbart. Nu kommer jag att tänka på det varje påsk hela livet också.

När jag är färdig på universitet kan jag i alla fall få jobb i någon dammig källarlokal och sitta med räkenskaperna hos en gammal skånsk bilhandlare, för mina akademiska kunskaper kommer nog ingen att bli speciellt imponerad av. Nejdå jag är inte bitter, bara simpelt rationell.  Och klarsynt.

För övrigt skulle den mediokra studenten gärna få lite inputs gällande ett intressant ämne man kan studera inom den sociologiska metodiken, för i mitt huvud står det helt stilla. Min kurskamrat beslöt sig helt sonika för att åka till nåt Balkanland och går ej att nås så hjälp emottages tacksamt.

Men denna gång klarade jag mig! Herregud vad skönt det har varit att tänka på andra saker än böcker i några dagar. Har fått såna otroliga välmåenderysningar varje gång jag kommit på att jag är fri att läsa precis vad jag vill och t . om titta på TV om jag känner för det! Att kunna sätta sig på kaffebaren med en extra god kaffe (jäkla kaffebaren förresten, det är deras fel att jag har börjat dricka kaffe igen. Tog en pytteliten när vi var där för att göra en sociologisk studie, sen dess är jag fast. Titta bara som jag SUGER i mig den, skulle inte förvåna mig om jag gjorde några högljudda smackljud också för att demonstrera njutningen extra mycket. Hoppas inte). De övriga på bilden är förresten två av mina favoriter i klassen, Petter och Mimmi. De bor i Malmö, det tycker vi är bra.  För er som aldrig har varit i Malmö kan jag berätta att det är Möllevångstorget ni ser i ansiktet på de andra.

Hur som helst, efter att ha släpat med mig Albert på grupparbeten och lejt ut honom till moster och andra snälla så blev det då dags att lämna in tentan idag. Av någon anledning finns det folk på sociologiska institutionen som tycker att gamla seder är fina, och blir man så förvånad egentligen, de är ju sociologer så varför bli förvånad över att man måste lämna tentan i ett postfack? Nej varför ska man bli det.

Och varför ska man bli förvånad över att bläcket nästan tar helt slut precis när man, snäll som man är, printat alla kompisars tentor på sin lilla skrivare, precis ska skriva ut sin egen och varför ska man, när man står där på perrongen en halvtimme innan deadline med sin jätteväska full av livsviktiga hemtentor som hanterar Richard Sennetts ”Den nya kapitalismens kultur” (underbar bok måste jag tillägga, vad LÄSKIGT det är där ute på arbetsmarknaden! Fast det är det inte kan jag intyga men det är en bra bok ändå) och man känner sig som en gammal postman som rider runt med livsviktig post, ja VARFÖR ska man då bli förvånad över att tåget är försenat?  Jo, man ska bli förvånad för tågen är faktiskt nästan aldrig försenade (och hör sen) och när man är en snäll människa som inte sovit ordentligt på flera dygn, då ska Gud vara snäll. Så är det bara, och därför är jag inte förvånad över att jag var framme och lämnade in de där tentorna fem minuter före utsatt sista-tid.

Jag vet inte om jag har blivit gammal eller nåt, men jag tyckte det var helt vedervärdigt. Inte att röra på mig, jag körde både en löpmaskin och en trapphistoria utan några större problem, men musiken! I omklädningsrummet, när jag och min syrra försökte prata, vi fick ju stå och skrika. Måste man ha nån bilmackstechno på högsta volym inne i omklädningsrummet? Jag blev irriterad redan då, och väl inne i det ganska lilla träningsrummet hade de nån reklamradio på högsta volym och när då Nickelback, som tyvärr råkar vara mitt hatband, tilläts vråla ut allt vad de kunde utan en chans att värja sig, var jag nära att ge upp. Men, man är väl inte en quitter, så jag kämpade på med den ena skriklåten efter den andra gapandes i öronen. Verkligen störigt. Efter att ha hållt i gång i fyrtio minuter var jag lite matt kroppsligen men det var INGENTING mot vad jag var mentalt. Jag försökte komma undan oljudet genom att stretcha under en trappa där på gymet, de hade gjort iordning så fint med en mjuk matta och övningar uppsatta på väggen, men tyvärr. Utifrån träningsrummet pumpades det nån slags pepp-techno (eller techno och techno, jag är inte så bra på de där termerna, det är väl nån eurodisco eller nåt) och från omklädningsrummet kom den där mack-varianten och dessa två möttes precis där jag stod.

Är det inte meningen att man ska koppla av lite i träningsmiljö, och må bra? På varenda föreläsning inom sociologin talas det om hur stressigt och jobbigt vårt samhälle har blivit, borde det då inte vara ett vinnande koncept att erbjuda lite skön utpumpning och  mjuk avslappning som omväxling? Inte irritabel hetspepp med motsattt verkan? Ja de får ju såklart göra som de vill och det kanske finns folk som trivs med att ha den där hetsen efter sig vart man än går, men jag går då aldrig mer dit, kände mig hundra gånger mer stressad när jag gick därifrån än när jag kom dit.

Så allt väl, jag stängde av datorn och reste mig. Då. Då sätter grannen under mig på musik. I timmar har han och hans kompis suttit och pratat högt. Det är tyvär så här i det här huset, man hör allt. Men prata, ja, vad ska man säga om det?

Nu så. Det är inte högt, men det är precis så att basdiskanten (tror jag det heter) går igenom mina öronproppar och plötsligt är jag klarvaken. Det är ångest det här. Jag behöver min sömn, denna natt mer än någonsin. Men killen under mig får stå ut med mycket. Albert som drar sin giraff över hela golvet eller är ute och går med sin vagn, alternativt springer över hela lägenheten. Visst har jag jag ”rätten” på min sida, det är ingen som kan säga annat än att det är helt okej att säga ifrån när någon börjar spela musik mitt i natten mitt i veckan. Men, han är den stackars grannen fått kompromissa rätt rejält med mig och alla ljud jag avskyr. Jag kan inte med att gå ner och säga till, men det är stark ångest att inte få sova när man behöver det, eller hur?

Det slutar med att jag vid ett-tiden drar in madrassen i köket och lyckas somna där, kylskåpets brummande överröstar det där musikbruset som jag är allergisk mot och jag får några timmars sömn. Men tror inte att dagen blev bättre än natten, nej icke. Skrivaren funkar inte när jag ska printa alla mina svar jag jobbat så hårt med, när jag ska köra och lämna Albert på farmors dagis i Vellinge (hon jobbar där alltså) kör jag vilse två gånger och hamnar vid gamla Ikea resp. Oxie och vill bara slå sönder något, helst hela bilen men tack o lov får Alberts närvaro mig att sansa mig. Jag har den där ungen mycket att tacka för ska ni veta.  

Men. Jag tror att det gick bra med tentan. Åtminstone godkänt. Och oj vad jag hade planerat att njuta i helgen med en massa förströelser hit och dit, sladderblaskor och såpopera och annat hjärnslött. Då räknade jag inte med den här stora tomheten jag drabbades av. Post-tenta syndromet säger min läkarstuderande syster att det kallas. Huvudvärk, håglöshet, tomhet, alla möjliga konstiga deppkänslor jag inte känner igen. Usch, så vill jag inte ha det igen, jag måste nog planera in tusen nya aktiviteter efter nästa tenta. Och skriver man alltid tentor på fredagar? Varför det?